Stronger woman

Min favorit sångtext just nu är Jewels "Stronger woman". Visst är dessa ord vackra?

"I’ve lived on hope
Like a child
Walking that mile
Faking that smile
All the while
Wishing my heart had wings
Well from now on I’m gonna be
The kind of woman I want my daughter to be

I’m gonna love myself
More than anyone else
Believe in me
Even if someone can’t see
A stronger woman in me
I’m gonna be my own best friend,
Stick with me till the end
Won’t lose myself again
Never, no
Cause there’s a stronger woman,
Stronger woman in me"

Hela texten finns här, och den är självklart med i mitt jympapass. För att glida över lite till mitt favoritämne träning har jag idag prövat min fysiska styrka i ännu ett cirkelfys pass, den här gången med J som ledare. Hon var riktigt uppmuntrande idag. Jag som ibland kan fundera över om jag verkligen utför armhävningarna rätt fick höra "Vilka grymma armhävningar du gör!". En typisk kommentar som värmer AmYs hjärta och som hon gärna vill skryta om på bloggen. Jag har blivit riktigt sugen på att anta utmaningen One hundred pushups. Med tanke på att jag kört ett tufft styrkepass idag är idag troligen inte bästa dagen att testa vilken nivå jag hamnar på från början, men jag har väldigt svårt att tro på att jag skulle klara av att göra hundra armhävningar efter sex veckor. Jag tror att jag kanske skulle klara 40 idag och det är ju inte så dåligt det heller. Ska nog börja planera in i min kalender när den här utmaningen ska starta. Varför? För att jag älskar att utmana mig själv, tävla med mig själv och helt enkelt för att jag skulle tycka det var så häftigt att klara det.

Vad gör en jympaledare på sin fritid?

Den här veckan uteblev veckans träningsform på grund av att jag var "tvungen" att rycka in och leda ett extra jympapass. Det är så surt när man ska leda ett pass och får förhinder på grund av till exempel jobb eller sjukdom och inte hittar någon ersättare. Så det är klart man ställer upp när man blir uppringd, även om jag faktiskt - tro det eller ej - kan och säger nej ibland. Men det är roligt att leda jympa och i morgon är det dags att leda veckans fjärde pass! Söndagspassen är roligast så det ska bli en härlig förmiddag i morgon igen!

Förra helgen var jag och åkte pulka tillsammans med en annan Friskisledare och ett gäng av hennes vänner. En av dem utbrast "Jag har alltid undrat vad jympaledare gör på sin fritid". Jag har tänkt tanken själv, inte bara om just jympaledare utan om folk som jag träffar enbart i ett sammanhang. Till exempel läkaren eller läraren. Man möter dem i ett sammanhang då man ska visserligen vara sig själv, men även en profession med vissa förväntningar. En jympaledare med ledarkläder på sig "ska vara" glad, inspirerande och stark. Visst vore det oerhört tråkigt att gå på ett träningspass med en ledare som inte kan le, som aldrig säger några uppmuntrande ord och som inte orkar hela vägen själv? Men vem man är utanför jympagolvet, läkarrummet eller lärarkatedern det är nog väldigt olika från person till person. Dock är det väl så att vi jympaledare har en något galen ådra; så fort vi hör en bra ny låt tar vi fram en klocka, räknar pulsen i låten och funderar på var den låten kan passa in i nästa pass. Som till exempel kommer ske nu om bara 20 minuter. Melodifestivalen - en guldgruva till jympainspiration.

Några korta tänkvärda rader...

You should share your own secrets

with at least one significant other

to avoid your own destruction

Jag tänkte lite på det, att vissa hemligheter kan vara ens alldeles egna - knasiga fantasier och tankar som man inte känner något behov av att dela. Sedan finns det andras hemligheter - andras hemligheter är inte dina att göra vad du vill med, de är ett förtroende att vårda. Men ofta bär vi på egna hemligheter som borde delas med någon annan - kanske saker vi gjort som vi skäms för, som vi ångrar eller som vi tror andra ska tycka vi är konstiga för. Behåller vi de hemligheterna för oss själva för länge blir hemligheten ett hål, en kniv, en smärta i hjärtat som får oss att sakta mer eller mindre gå under.

Du ska...

En teori om varför den psykiska ohälsan bland ungdomar i dagens välfärdssamhälle ökar är samhällets orimliga krav. För visst finns det ganska många borden som vi aldrig lyckas nå upp till när vi tänker efter?

Allra helst ska du vara lycklig. Du ska aldrig känna några negativa känslor som ångest eller nedstämdhet. Du ska skriva alla rätt på prov och tentor. Du ska jobba extra om du pluggar och annars jobba heltid och ta några extra inspirerande kvällskurser. Du ska vara uppdaterad på alla TV-program - men helst ska du inte se så mycket på TV. Du ska vara social, ha pojkvän och många vänner. Du får aldrig tacka nej till en fest. Du ska vara välfriserad, välklädd, välmanikyrerad och välpedikyrerad. Huden ska vara slät och gyllenbrun under alla månader på året. Du ska åka till Thailand och till fjällen varje år. Du ska träna lagom och äta nyttigt. Men du får inte ha någon ätstörning så du får inte träna för mycket eller äta för nyttigt. Du ska ha en bra relation till dina föräldrar. Varje morgon ska du vakna med ett leende på läpparna och hoppa upp ur sängen, äta en nyttig frukost och kanske powerwalka. Du ska ha egentid. Du ska träna dig i mental träning och ligga på spikmattan varje dag. Du ska alltid ha det välstädat i hemmet och du ska laga all mat från grunden. Du ska veta vad som händer i omvärlden och vara engagerad i miljöfrågor, djurrättsfrågor, människorättsfrågor. Du ska ha läst alla klassiska böcker och kunna citera de kända diktarna. Du ska sjunga som en gudinna, dansa som Travolta och måla som de stora konstnärerna. Du ska uppdatera din facebooksida varje dag och uppdatera din blogg minst en gång om dagen. Du ska...

Nej tack. Jag orkar inte ens försöka.

Måndagspanik och magreflektioner

Idag skulle jag åka tåg till Eslöv och intervjua en distriktssköterska. Eftersom mitt rabattkort var slut gick jag till en av Skånetrafikens laddningsautomater för att ladda mitt nya jojokort. För att ladda jojokortet med hjälp av kontokortet behöver man stoppa in kontokortet i maskinen. Jag stoppade in mitt kontokort. Kontokortet ville inte komma ut igen, det hade fastnat. Det kändes inte helt bra att lämna automaten med kortet i - samtidigt kändes det inte som att mina panikförsök att försöka dra ut kortet fungerade. Lätt måndagspanik. Efter något som kändes som en evighet, men troligen bara var fem-tio minuter fick jag syn på ett par väktare. De snälla väktarna skrattade lite åt mig, tog fram någon form av tång och jag fick tillbaka mitt kontokort. Dock behöver jag gå till banken i morgon och införskaffa ett nytt - för kontokortet är inte längre i samma skick som tidigare. Dagens lärdom: Akta er för jojoautomaterna - ladda kortet inne på Skånetrafikens kontor istället.

Men innan måndagspaniken var jag på Friskishuset för att leda mitt lunchpass och ladda på med lite endorfiner. Kändes mycket bättre den här gången än förra lunchpasset jag hade - kan bero på att jag var förkyld men i förnekelse den gången. Innan passet blev jag lite rädd att jag har ett för tufft pass eftersom en av motionärerna innan passet sa till mig när hon såg att det var jag som var dagens ledare: "Så idag blir det till att köra hårt." Men jag tycker motionärerna var hur starka som helst - det är ju roligt med lite utmaning också! Idag fick jag dessutom besök av en av mina favorit-ledare, vilket både är roligt och läskigt. Jag har ju så klart en önskan att göra ett bra jympapass och att vara en bra ledare och när någon som man vet kan det där med jympa så bra är där då blir det lite lätt nervöst i magen. Men alla ledare är ju så snälla - bara beröm och möjligen lite konstruktiv kritik om man ber om det. Fick idag den härliga kommentaren "Jag vill ha din mage". Efter det började jag självklart reflektera stenhårt över fenomenet att vi alltid ska snegla på hur andra människor ser ut och vad andra människor presterar istället för att konstatera och glädjas över alla bra saker vi själva har och gör. Dessutom kan jag tycka att det är svårt att få kommentarer om min kropp, även om de är positiva. Det får mig att tänka på att andra kan se min kropp och reflektera över hur den ser ut. Delvis kan det vara en rätt obehaglig tanke. Men kors i taket så gillar jag faktiskt också min mage så jag tänker inte ge bort den. Det går faktiskt att tycka om sin egen kropp. Kanske inte allt. Kanske inte alltid. Gräset är ju gärna grönare på andra sidan, men egentligen är ju det en villfarelse.

Du är vacker precis som du är och allra vackrast är du när du inser det.

Att hjälpa någon annan på hennes villkor

Idag lämnar jag ordet till Öivind Aschjem. Med en korrekt referering hoppas jag det är tillåtet med ett lite längre citat från en bok. Jag fastnade bara så för det som stod i boken. Sammanhanget är ett kapitel ur en bok som handlar om övergrepp mot äldre. En äldre dam berättar om hur viktiga samtalen med Aschjem är, även om han ifrågasätter att han överhuvudtaget gör någon nytta. Det viktigaste är inte alltid att komma med fina lösningar eller ens att förstå. Det viktigaste är att finnas, att vilja och att hjälpa patienten med det patienten vill ha hjälp med - inte med det vårdpersonalen vill hjälpa patienten med. Nu lämnar jag över ordet:

Ur: Aschjem, Ö. (2005). Övergrepp mot äldre. I Bondevik, M. & Nygaard, H. (Red.) Geriatrik ur ett tvärprofessionellt perspektiv. (s. 98). Lund: Studentlitteratur.

Du sa något som var viktigt för mig. Först berättade du att du hade gott om tid och du lovade mig att jag skulle få bestämma när våra samtal skulle ta slut. Det gav mig trygghet att jag kunde använda så mycket tid som behövdes. Det andra du sa var lika viktigt. Du frågade mig vad jag ville ha hjälp med. Jag var rädd för att få besök av någon som skulle göra något annat för mig än det jag själv ville. Lyckligtvis var du inte sådan. Men svårt var det, jag visste ju inte vad jag behövde hjälp med, vet det ännu inte, men det verkade som om du hade tid att vänta. Det sista du sa, var nog det som gjorde att jag valde att låta dig få veta saker om mig. Du sa att du inte skulle förstå allt som jag sa, men att du skulle stå ut med det. Då visste jag att jag med tiden skulle komma att berätta för dig om det värsta, eller kanske det minst betydelsefulla eller kanske det dummaste. Det är inte så svårt att berätta om mig själv för dig. Det hjälper att du är här även om jag är ledsen och nedstämd. Det är ju därför jag behöver dig."

Äta bör man annars dör man...

Jag kan glatt konstatera att ätstörningstankarna som förr var min vardag numera poppar upp så sällan att de nog kan klassas som icke-existerande. För det är ju faktiskt normalt sägs det att ibland önska att man såg annorlunda ut på ett eller annat sätt. Men för min del just nu önskar jag oftast jag kunde gå upp några kilon, men det verkar inte min kropp vilja. Så jag har gett upp att försöka och tänker att om jag någon gång blir gravid då kommer väl kilona ticka uppåt.

Ibland kan jag dock fundera över vilka konsekvenser en ätstörning kan få i efterhand, inte bara fysiskt utan även psykiskt. Vanetankar. Rädsla. Så fort det av någon anledning blir lite svårt att äta eller jag går ner något kilo i vikt så börjar jag ifrågasätta mig själv. Men det är ju faktiskt normalt att pendla ett kilo upp eller ner - det kan ju handla om att man precis tränat och inte vätskat upp sig eller att man tvärtom precis varit på en fest och ätit lite mer än man brukar. Att inte alltid vara lika sugen på att äta behöver faktiskt inte heller vara sjukt. Det kan vara att man har för mycket att göra, att man är ledsen eller helt enkelt att man tröttnat på att laga mat.

Dock kan jag konstatera att en fallgrop som ätstörningsdemonen gärna försöker greppa tag om är om man slarvar med maten. Då tycker gärna demonen att man kan slarva lite mer, lite grövre. Så det bästa sättet att hålla sig från fallgroparna verkar helt enkelt vara att inte slarva, utan istället äta fast det är tråkigt just idag. Då har demonen ingen chans!

Effektivitet och vila

Idag har jag varit exceptionellt effektiv. Jag har pluggat, tränat, städat, tvättat, handlat, föreningsfixat, pluggat ännu mer, hunnit med att besvara några mail, läst lite i min journal som damp ned i brevlådan igår och nu har jag snart hunnit blogga också. Föreningsfixet har framförallt bestått i att arbeta några timmar med att försöka skriva en verksamhetsplan för kommande verksamhetsår. Jag är lite rädd för att göra saker jag aldrig gjort tidigare - men i längden blir ju livet väldigt tråkigt om man bara trampar i gamla fotspår och aldrig våga göra något nytt av rädsla för att misslyckas. Det gäller stora saker såväl som små. Dessutom har jag blivit glad gånger två av posten som kommit idag. Dels har vi fått ett godkännande att genomföra vår magisterstudie från en av de tre skolorna vi vill göra en enkät undersökning på, dels fick jag min kusins nya skiva. Josefinas nya skiva "Love case scenario" finns nu även på spotify så vill du lyssna sök på Josefina Sanner och du kan lyssna på både den gamla och den nya skivan.

Men mitt i all effektivitet är jag den första att slå ett slag för hur viktigt det är att vila. Det är så lätt att glömma ibland - men det är livsviktigt för att orka i längden. Jag har lärt mig hur jag påverkas negativt av för lite sömn. Jag får ökad ångest och får svårare att brottas med självdestruktiva tankar. Det har lärt mig att sömn och vila är viktigt att prioritera, för annars blir det crasch boom bang. När det finns så enkla medel att förebygga psykiskt illamående med är det ju dumt att inte dra nytta av sin lärdom. Nu kan jag och de flesta andra säkert krascha ändå, men allt som kan minska riskerna är ju mer än välkommet. Kan även meddela att jag har fått en spikmatta. Den är inte invigd ännu, men jag är lite nyfiken på om jag kommer uppleva den där underbara känslan som många verkar ha erfarit.

Dagens recept i en sammanfattning: en lagom dos effektivitet, en lagom dos vila. Lär av gamla misstag, våga erfara nya upplevelser och våga prova det du inte trodde du kan.

Dagens bästa...

Idag tänkte jag göra som de riktiga träningsbloggarna och visa en bild på mina nya fina redan mycket älskade jympaskor!!! Ett par gånger om året vallfärdar alla Friskis funktionärer till Nova Lund för rabattdagar på InterSport. Jag kom in i affären och blev kär. Kanske är jympaskor inte det lämpligaste att välja efter utseende, men till mitt försvar var de faktiskt de skönaste skorna av de jag provade också... Skorna fanns även i rosa och i blått. Egentligen var jag lite sugen på den rosa varianten, men rött matchar ju betydligt bättre Friskis ledaruniform. Imorgon ska jag prova skorna på riktigt, det blir troligen ett pass Cirkelfys. Härligt att kunna känna sig stark igen efter en kortare sjukdomsepisod. Nu är det hårdträning raka vägen mot vårens båda halvmaraton!

Veckans träningsform (15): Karaokejympa

Jag inledde veckan med Veckans träningsform, så den här veckan blir det två träningsformer som presenteras. Idag höll jag som vanligt mitt eget jympapass på förmiddagen men den här dagen tog träningen inte slut efter det. Det var en snabbdusch som gällde för att sätta sig i bilen och åka till Lomma och deras Friskis och Svettis. Där väntade deras specialpass karaokejympa för oss funktionärer i Lund och Lomma. Jag, Denize och K har bildat en funktionärsaktivitetsgrupp och det här var den första aktiviteten vi anordnade. Det är underbart att det finns så många härliga funktionärer på Friskis!

Vad är då karaokejympa? Passet är uppbyggt som ett vanligt jympapass, men med det trevliga inslaget att det finns ett micstativ och texter till alla låtar i salen. Innan passet fick vi ta del av vilka låtar som skulle spelas och skriva upp oss på vilka låtar vi ville sjunga. Det gäller att inte vara så blyg med andra ord. Nu var det ju ingen som tvingades att sjunga, men eftersom jag försöker bli bättre på att våga saker så var jag med och sjöng två låtar, men med backup av några andra funkisar... Ledaren som höll i passet var ett riktigt inspirerande krutpaket och jag kände mig glad när jag gick ifrån passet. Troligen är den här typen av pass som roligast när man tränar tillsammans med ett gäng man känner och det är ju en fördel om man tycker om att sjunga. Träningen blir lika effektiv som ett vanligt medeljympa-pass, men den som väljer att sjunga mycket missar ju en del av själva träningen.

Det var helt enkelt en väldigt rolig grej att prova på, ingen träning jag skulle köra regelbundet men jag skulle inte heller banga för att köra passet igen någon gång. Om du bor i närheten av Lomma går det bra att åka dit och prova passet den 5 februari. Det finns inte regelbundet på schemat men dyker upp någon gång ibland, så passa gärna på!